Tänk att vi kunde tillbringa en hel dag ihop utan bråk, utan irritation...

Helt underbart!!

Vi ska på bröllop i helgen, min mans kusin gifter sig och det är otroligt uppstyrt... Det ska vara kostym och övernattningar, special hit och special dit...

Vissa är tydligen bättre än andra.... *himlar med ögonen*

Men hur som, min man har redan sen länge tillbaka skaffat sig en skräddarsydd kostym i Kina, hans problem var över... Själv skulle jag få gå i jeans eller något för jag hade då inte några kläder. Han hade sagt att jag skulle få gå ut och köpa någon snygg klänning men för vilka pengar då??

Det har gått dag efter dag och ingen shoppningrunda påbörjades... Förrän i lördags...

Jag var ledig, min man var ledig och vi kunde slänga in lillfisen i ett lekhav ett par timmar...

Jag och min man gick runt i flera timmar och provade klänningar och skjortor, vi umgicks och skrattade och hade det faktiskt riktigt trevligt...

Det är ju honom jag gifte mig med, det är ju den mannen som jag ville ha i mitt liv!! Varför är det så svårt att få honom att vara så avslappnad i vanliga fall??

Jag vill ju dela mitt liv med denna glada, harmoniska man!!

Ge mig tillbaka min man!!!  

Återigen har min man kommit hem från ett fiske. Han gnäller och skriker över att det inte finns tillräckligt med pengar, ändå väljer han att ta ledigt och åka ut och fiska...

Under dessa två dagar som han har varit borta så har en vän till mig sovit över med två av sina barn, det har varit helt underbart!! När hon är här så känner jag mig älskad och uppskattad, livet blir inte så svårt även om hon och jag har väldigt mycket negativt runt oss just nu.

Jag kan vara mig själv och det uppskattas.

Jag är glad i mitt eget hem, det är underbart.

Tillsammans löser vi dagarnas olika problem, utan något tjafs...

Hur kan det komma sig att jag kan ha det med min bästa vän men inte med den som ska vara min kärlek för livet??

Varför kan jag inte få känna mig likadan när min man är hemma?

När han kliver genom dörren så vet jag att det bara tar ett par minuter, max en timma innan första bråket är igång...

Visst möter jag inte honom med ett leende på läpparna med middag och tända ljus      men       det gör inte han heller och han bryr sig inte om att göra det heller...

Idag när han kom hem så gällde bråket en töntig soppåse...

Vi har en grön tunna som vi slänger våra sopor i, det är vår egna - alla i området har sina egna. I den har det läckt ut vätska som gör att det luktar rätt ofräsht, detta har han klagat på massor med gånger... det är saker han säger till mig, som om det är mitt fel...

Jag ber alla i min familj att ta dubbla påsar för att förhindra/minska risken för att det blir klet i botten på tunnan. Idag talade han om för mig att jag var puckad och att jag skulle låta honom sköta sitt och att jag skulle slöta mitt... Fine, men klaga då inte, för f-n.

När han slängt soporna så kom han in - då hade vår 14åriga son kommit ned till köket - min man sträckte då ut handen mot mig och bad mig att ta den och komma med honom. Sonen frågade om han fick följa med och hans far sa att han inte fick det... bra, tänkte jag, då kanske han vill tala utan att blanda in barnen och därför följde jag med. Han ledde mig in i badrummet, ställde mig framför handfatet...... - sen pekade han på tvålen och talade om att jag var trög i huvudet, att jag inte ställde den rätt.... Han talade om att jag kunde skita i att tala om vad han skulle göra så länge som jag inte var kapabel till att ställa tvålen rätt.....

Att hela huset är helt nystädat..... det reagerar han inte ens på.... det enda han reagerar på är att jag inte är som han anser att jag ska vara....

Jag blev så fruktansvärt besviken, jag trodde verkligen att han skulle visa en mogen sida, jag trodde att han hade tänkt efter det att vi varit på familjeterapin och därför ville lösa den irritation som fanns mellan oss utan barnen i närheten...

Istället förnedrade han mig på det sätt han gjorde....

Jag blev så förbannad att jag tittade honom rakt i ögonen och talade om att han var en jävla idiot, sen gick jag ut och smällde igen dörren efter mig med honom stående i badrummet.

Jag blir så ledsen, så äcklad, så arg, så förbannad, så........ ÅÅÅÅHHHHH!

Vem är den mannen som har trängt sig in i mitt hus??????

Var är min man?????

Är det så här jag ska leva????

Vem är han att behandla mig så??

När jag en stund efter detta pratade med honom så blev vi osams igen, han ansåg att han gör rätt när han behandlar mig som han gör, han tänker fortsätta med det tills "jag fattar någonting".......

Vill han verkligen göra mig hatisk???

Väntar han på att jag ska gå??

Varför är han bara tillfredsställd när jag är ledsen eller sårad???

Jag är så förbannat less!!!!

Sekunden han kliver innanför dörren så känner jag hur vibbarna går igång...

Han svarar inte när jag frågar honom något, jag frågar 1 eller 2 gånger igen, därefter suckar han och undrar vad mitt problem är...

Allt detta gör han inför barnen. Öppet. Utan att bry sig om konsekvenserna för dem. Varför?? Hur tänker han?? Ser han inte hur det påverkar barnen??

Eller går han och väntar på att jag ska vara tyst så att inte barnen påverkas??? Är det så att han faktiskt tror att de påverkas mindre om man inte pratar alls??

För då har han nog missuppfattat massor...

Barn märker.... Mycket!!!

Jag tycker att tiden borde göra så att man inte bryr sig längre, att det slutar göra ont...

Om och om igen gör han saker som jag förvånas över (fast ändå blir jag inte förvånad längre). Jag kan stå och tro att vi är på väg åt samma håll i något - sen gör han en tvärsväng och sticker iväg på något han vill göra...

Varför?? Varför är hans värld viktigare än min och barnens? Varför förstår han inte hur illa han gör mig när han väljer att inte inkludera mig i sina planer?

Under årens lopp har jag sagt gång på gång att vi har problem med vår kommunikation - vi pratar inte längre samma språk - om och om har jag bett honom om att vi ska be om hjälp för att rädda vårt förhållande... svaret blir att han föraktfullt säger: Det är inte jag som är psykiskt sjuk - har du problem får du lösa det själv..."

Ingen av oss är psykiskt sjuk... vi har ett relationsproblem... varför vill han inte jobba för att göra det bra?? För samtidigt säger han ofta att man rider ut sina problem, man ska inte bara skilja sig för ingenting... Han brukar ta vårt förhållande som exempel på att man inte separerar till höger och vänster - man jobbar på det!!

Men vem anser han att det är som ska jobba?? Och när tänker han inse att det är på väg att gå åt h-vete?